ett halvår senare
Men hej på er smågrisar. Det här trodde ni inte, va? - jag uppdaterar bloggen! Minns knappt hur det kändes att sätta sig ner och pilta ner ett blogginlägg längre, för vilken bloggpaus jag haft! Otroligt tråkig men väldigt välbehövlig för det har hänt en hel del sen jag skrev sist.
Jag har haft regelbunden kontakt med skolkuratorn sen jag gick i åttan, fortsatte hela gymnasiet, hade lite kontakt med BUP alldeles i slutet av andra året på gymnasiet och i vintras kände jag att det var dags att ta kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag har väl alltid varit lite av en känslomänniska som haft mina toppar och dalar i humöret men dom senaste åtta månaderna har varit galna. När det var som jobbigast fick jag gå på mediciner av olika slag. Jag hade nog inte orkat utan dom, ärligt talat. Dom antidepressiva hjälpte mig vissa dagar att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Sömntabletterna hjälpte mig att sova större delen av natten istället för att bara få ett par timmars sömn och dom ångestdämpande hjälpte mig att inte klia sår på min hud pga ångest plus att klara av när ångestattackerna kom som en liten påse över huvudet. Det är inte klokt vad psyket kan göra skada för ens vardag. Jag blev sjukskriven från skolan pga depression, jag har ringt akutsamtal både kvälls- och dagtid till diverse jourmänniskor. Jag hade kvällar jag har minnesluckor ifrån pga för starka doser sobril, jag tog 7 IG i slutbetyg och kommer få gå en stund extra i gymnasiet till hösten men allt det här gör ingenting längre. Det är dåtid för mig för jag mår så mycket bättre nu. Jag tog mig igenom den här livskrisen och det är det enda som betyder något för mig. Jag måste försöka förstå att jag är huvudpersonen i mitt egna liv och leva efter det.
Även om jag inte pratat särskilt detaljerat om det här med någon annan än min fina kontaktperson på psyk, så har ändå dom finaste människorna stannat genom det här. Vissa kanske inte förstog hur allvarligt det var, andra lämnade mig faktiskt för att jag var en för stor problem-klump för dom just då. Men det är verkligen okej för mig. Det var dom som förlorade på det, inte jag. Klart att jag inte är helt återställd men jämför man med det kemikal och irritations-moln jag var under ett halvår mår jag SÅ JÄVLA BRA JUST NU.
Tänker inte säga om jag ska fortsätta blogga eller inte. Jag tycker jag har tappat skrivandet lite, och då försvinner ju charmen med en blogg också även om humorn är det sista som lämnar människan :) Jag tycker bara att ni förtjänar att veta att även om jag gjort lite saker så har jag ändå växt otroligt mycket som person och det här behövde jag verkligen. Både bloggpausen och krisen.
Tack hörni.
Jag har haft regelbunden kontakt med skolkuratorn sen jag gick i åttan, fortsatte hela gymnasiet, hade lite kontakt med BUP alldeles i slutet av andra året på gymnasiet och i vintras kände jag att det var dags att ta kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag har väl alltid varit lite av en känslomänniska som haft mina toppar och dalar i humöret men dom senaste åtta månaderna har varit galna. När det var som jobbigast fick jag gå på mediciner av olika slag. Jag hade nog inte orkat utan dom, ärligt talat. Dom antidepressiva hjälpte mig vissa dagar att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Sömntabletterna hjälpte mig att sova större delen av natten istället för att bara få ett par timmars sömn och dom ångestdämpande hjälpte mig att inte klia sår på min hud pga ångest plus att klara av när ångestattackerna kom som en liten påse över huvudet. Det är inte klokt vad psyket kan göra skada för ens vardag. Jag blev sjukskriven från skolan pga depression, jag har ringt akutsamtal både kvälls- och dagtid till diverse jourmänniskor. Jag hade kvällar jag har minnesluckor ifrån pga för starka doser sobril, jag tog 7 IG i slutbetyg och kommer få gå en stund extra i gymnasiet till hösten men allt det här gör ingenting längre. Det är dåtid för mig för jag mår så mycket bättre nu. Jag tog mig igenom den här livskrisen och det är det enda som betyder något för mig. Jag måste försöka förstå att jag är huvudpersonen i mitt egna liv och leva efter det.
Även om jag inte pratat särskilt detaljerat om det här med någon annan än min fina kontaktperson på psyk, så har ändå dom finaste människorna stannat genom det här. Vissa kanske inte förstog hur allvarligt det var, andra lämnade mig faktiskt för att jag var en för stor problem-klump för dom just då. Men det är verkligen okej för mig. Det var dom som förlorade på det, inte jag. Klart att jag inte är helt återställd men jämför man med det kemikal och irritations-moln jag var under ett halvår mår jag SÅ JÄVLA BRA JUST NU.
Tänker inte säga om jag ska fortsätta blogga eller inte. Jag tycker jag har tappat skrivandet lite, och då försvinner ju charmen med en blogg också även om humorn är det sista som lämnar människan :) Jag tycker bara att ni förtjänar att veta att även om jag gjort lite saker så har jag ändå växt otroligt mycket som person och det här behövde jag verkligen. Både bloggpausen och krisen.
Tack hörni.
Utkast: Feb. 13, 2011
På ett sätt känns det som om jag börjat på ett nytt kapitel i mitt liv och på ett annat sätt känns det som om jag stått och stampat på samma ställe ett bra tag nu.. Tuuusen och åter tusen frågor inför hur min höst blir. Ska jag jobba ett tag? - Jag har trots allt fått jobberbjudande och om inte det blir av så finns ändå ställen jag kan extrajobba på. Men samtidigt vill jag fortsätta vara "student" och köra på i den här skoltakten som är. Det känns som om man kan komma av det spåret om man jobbar ett tag och att det kan bli väldigt jobbigt att hoppa tillbaka när man väl börjar. Jag vet inte vad jag vill.
Samtidigt vill jag flytta till en fin lägenhet, inreda med mina egna saker och bara göra hur jag vill varje dag. Jag blir lite nedstämd när folk säger "vad självständig du är!" eller "hur vågar du göra sånadär saker på egen hand?". Varför kan inte jag själv se dom egenskaperna jag verkar ha? Varför kan inte jag märka hur jag är som person och hur jag uppfattas av folk? Jag är så förvirrad. Ibland blir jag väldigt irriterad över att människor inte kan ta eget ansvar över saker som jag ser som självklara. Jag har fått tagit hand om mig själv sen jag var ~13 år och kan inte förstå hur människor överlag är så ansvarslösa och inte vet hur man gör vissa saker.. "jag har aldrig tvättat mina egna kläder" "jag kommer snart, mamma ska bara dammsuga mitt rum".. Vafaaaaan liksom? Och ibland verkar det vara jag som är den där ansvarslösa människan som inte orkar ta tag i sig själv. Jag vet visserligen hur man gör men när ska orken falla in? Jag vet inte vem jag är.
Ibland har jag en väldigt positiv syn på livet. Jag kommer med största sannolikhet att flytta om ett halvår, vad jag än väljer att göra efter studenten. Jag är så glad att jag har världens finaste klasskompisar som alltid får en att garva på lektionerna och var och en är verkligen speciell. Jag vill festa, förnya garderoben och locka håret. Och visst ser man rätt söt ut i den där sminkningen jag valde att lägga idag? Jag har det någorlunda klart för mig vad jag vill bli när jag bli stor och längtar till jag blir gravid. För det tar jag som en självklarhet att jag kan bli. Gravid alltså. Jag vill ordna barnkalas och uppfostra dom på det sätt jag tror är bra. Jag kommer laga underbar mat och köpa nya bokhyllor när jag hittar dom perfekta. Jag kommer även vara en kung på att fickparkera.
Nästa dag, eller nästa timme, är allt svart. Vi är typ 6 miljarder människor på den här planeten, vad spelar min existens för roll egentligen? Hur ska jag få budgeten att räcka till kyckling, lax, kräftstjärtar och parmesan? Jag kan knappt laga makaroner och korv, pytt i panna eller pannkaka! Jag har fyra olika "planer" inför hösten. Hur ska jag veta vilken som blir bäst för mig? Vill inte misslyckas. Vill ha kontroll över livet och mitt liv är allt annat än planerat just nu. Även om jag tycker att jag kan skaffa superbra betyg i skolan så orkar jag inte. Jag vill inte ha det betygsystem vi har nu för det säger ingenting om vad jag kan eller hur jag är som människa. Vill att människor ska se mig för den jag är, inte vad någon skrivit för bokstäver på en dator på ett papper. Opersonligt. Jag tycker alkohol är onödigt, varför ska man ens dricka? Finns ingenting som blir bättre av det. Dessutom kan jag inte gå i högklackat och jag dansar aldrig på krogen. Varför ser jag ut som en idiot, både med eller utan smink? Varför kan jag inte bara se ut som en normal jävla människa någon gång och inte som en liten pojke i ansiktet. Min hy är värre än någonsin. Mitt hår är en konstig färg och håret är för kort för min smak. Vad gör man om det visar sig att jag inte kan bli gravid? Vad finns det att leva för då egentligen? Ärligt talat. Vilket misslyckande i livet det skulle vara. Och om jag nu skulle kunna bli det, skaffar barn och hela den karusellen.. hur gör jag för att orka med dom när det är som allra jobbigast? När man inte sovit mer än två timmar i streck den senaste veckan, för att mina tre ungar har haft magsjuka i etapper, mamma blir grinig och lillebror får skit för det genom att skrika på honom, kanske i onödan. Varför orkar jag inte lägga energi på mitt körkort?! Tänk hur många som har körkort i världen, varför skulle inte jag kunna fixa det? Det känns för stort. Som om jag inte är värd det på något sätt.
Vilket jäkla babbel.. men på ett sätt känns det bra att fått skriva av sig, och på ett annat sätt känns det värre än på länge..
Samtidigt vill jag flytta till en fin lägenhet, inreda med mina egna saker och bara göra hur jag vill varje dag. Jag blir lite nedstämd när folk säger "vad självständig du är!" eller "hur vågar du göra sånadär saker på egen hand?". Varför kan inte jag själv se dom egenskaperna jag verkar ha? Varför kan inte jag märka hur jag är som person och hur jag uppfattas av folk? Jag är så förvirrad. Ibland blir jag väldigt irriterad över att människor inte kan ta eget ansvar över saker som jag ser som självklara. Jag har fått tagit hand om mig själv sen jag var ~13 år och kan inte förstå hur människor överlag är så ansvarslösa och inte vet hur man gör vissa saker.. "jag har aldrig tvättat mina egna kläder" "jag kommer snart, mamma ska bara dammsuga mitt rum".. Vafaaaaan liksom? Och ibland verkar det vara jag som är den där ansvarslösa människan som inte orkar ta tag i sig själv. Jag vet visserligen hur man gör men när ska orken falla in? Jag vet inte vem jag är.
Ibland har jag en väldigt positiv syn på livet. Jag kommer med största sannolikhet att flytta om ett halvår, vad jag än väljer att göra efter studenten. Jag är så glad att jag har världens finaste klasskompisar som alltid får en att garva på lektionerna och var och en är verkligen speciell. Jag vill festa, förnya garderoben och locka håret. Och visst ser man rätt söt ut i den där sminkningen jag valde att lägga idag? Jag har det någorlunda klart för mig vad jag vill bli när jag bli stor och längtar till jag blir gravid. För det tar jag som en självklarhet att jag kan bli. Gravid alltså. Jag vill ordna barnkalas och uppfostra dom på det sätt jag tror är bra. Jag kommer laga underbar mat och köpa nya bokhyllor när jag hittar dom perfekta. Jag kommer även vara en kung på att fickparkera.
Nästa dag, eller nästa timme, är allt svart. Vi är typ 6 miljarder människor på den här planeten, vad spelar min existens för roll egentligen? Hur ska jag få budgeten att räcka till kyckling, lax, kräftstjärtar och parmesan? Jag kan knappt laga makaroner och korv, pytt i panna eller pannkaka! Jag har fyra olika "planer" inför hösten. Hur ska jag veta vilken som blir bäst för mig? Vill inte misslyckas. Vill ha kontroll över livet och mitt liv är allt annat än planerat just nu. Även om jag tycker att jag kan skaffa superbra betyg i skolan så orkar jag inte. Jag vill inte ha det betygsystem vi har nu för det säger ingenting om vad jag kan eller hur jag är som människa. Vill att människor ska se mig för den jag är, inte vad någon skrivit för bokstäver på en dator på ett papper. Opersonligt. Jag tycker alkohol är onödigt, varför ska man ens dricka? Finns ingenting som blir bättre av det. Dessutom kan jag inte gå i högklackat och jag dansar aldrig på krogen. Varför ser jag ut som en idiot, både med eller utan smink? Varför kan jag inte bara se ut som en normal jävla människa någon gång och inte som en liten pojke i ansiktet. Min hy är värre än någonsin. Mitt hår är en konstig färg och håret är för kort för min smak. Vad gör man om det visar sig att jag inte kan bli gravid? Vad finns det att leva för då egentligen? Ärligt talat. Vilket misslyckande i livet det skulle vara. Och om jag nu skulle kunna bli det, skaffar barn och hela den karusellen.. hur gör jag för att orka med dom när det är som allra jobbigast? När man inte sovit mer än två timmar i streck den senaste veckan, för att mina tre ungar har haft magsjuka i etapper, mamma blir grinig och lillebror får skit för det genom att skrika på honom, kanske i onödan. Varför orkar jag inte lägga energi på mitt körkort?! Tänk hur många som har körkort i världen, varför skulle inte jag kunna fixa det? Det känns för stort. Som om jag inte är värd det på något sätt.
Varför har jag blivit en sån förvirrad människa?
Vilket jäkla babbel.. men på ett sätt känns det bra att fått skriva av sig, och på ett annat sätt känns det värre än på länge..
bloody tisdag
Jag har varit hemma idag för att jag är sjuk (någon som blir förvånad?). Natten var hemsk av ett par anledningar men förutom att jag varit slö har jag kommit underfund med ett par saker under mina vakna timmar:
* Jag gruvas inför framtiden för om jag blir arbetslös kommer jag gå in i väggen av tristess. Jag kan inte vara såhär undersysselsatt mer än ett dygn i streck då dör jag hellre.
* Man får sjukt uttorkade läppar när man är förkyld.
* Undrar hur många timmar jag ägnat åt desperate housewives..? Veckor, månader, ÅR?
.. To be continued..
* Jag gruvas inför framtiden för om jag blir arbetslös kommer jag gå in i väggen av tristess. Jag kan inte vara såhär undersysselsatt mer än ett dygn i streck då dör jag hellre.
* Man får sjukt uttorkade läppar när man är förkyld.
* Undrar hur många timmar jag ägnat åt desperate housewives..? Veckor, månader, ÅR?
.. To be continued..
söndagsgrubblerier
Ibland har jag dagar när jag vaknar och inte känner mig som mig själv. När jag vaknar upp likgiltlig på morgonen och helt plötsligt vill bli blond, lyssna på svensk hiphop och äta marabou mjölkchoklad. Jag vet inte varför det blir såhär ibland. Jag vill leva ut och vara mig själv till hundra procent tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan året runt för det är sån jag är. Jag vill inte vara halv-dan. Jag vill vara svart eller vit, av eller på, för det är sån jag är. Jag vill vara supersprallig av positiv energi och vill mer än gärna smitta andra med denna utstrålning eller totalt nedstämd, vilja dö och dra täcket över huvudet. Jag vill veta hur saker och ting ligger till, planera och strukturera i mitt huvud, för det är sån jag är. Jag mår nog inte dåligt dessa dagar heller, jag är varken glad eller ledsen. Känslorna blir för abstrakta för att sätta ord på och sånt gillar inte jag. Blogginläggen och orden blir en enda jäkla sörja också. Det gillar vi inte heller. Men trots det, sitter jag här nu och funderar på hur många tusenlappar det skulle krävas för mig att gå från mörkbrunt till blondt hår (FRISÖRFÄRGAT FÖR BÖVELEN. Jag är inte helt tappad bakom vagnen, haha), lyssnar på någon halvkass hiphoplåt om någon "shorty" och undrar om vi har någon choklad hemma, fastän jag inte är ett dugg sugen.
vad tror ni? är jag en videobloggare?
Vore det inte sjukt roligt om jag bjöd er på en videoblogg? Blir helt exhalterad bara jag tänker på det!
politiksnack
I måndags hade vi en liten specialdag. Det var representanter från alla partierna i riksdagen utom kristdemokraterna, men istället sverigedemokraterna, som hade debatt i aulan utifrån elevernas egna ställda frågor. Herr-e-gud. I början var det mest skämtsam stämning. Partierna gav varandra pikar men med glimten i ögat, även om de samtidigt framförde sina åsikter väldigt bra. Men när dom kom ner till invandrarfrågorna så kändes det som om stämningen blev lite obehaglig faktiskt. Det var ju såklart SD som fick stå till svars för dessa frågor men den här killen hanterade inte det här. I princip hela aulan, inklusive rektorn och alla representanter för partierna, visade på ett eller annat sätt att man inte höll med på någon punkt han sa överhuvudtaget. Han verkade knappt påläst utan tog saker han "hört någonstans" och stoppade in det i meningar där det passade, hade inget direkt svar på vissa frågor och var bara.. han hörde inte hemma där just då. Ett omoget framförande av Stefan lundqvist, SD på scenen enligt mig. Resten av gänget skötte sig bra, även om vissa fick lite mer tid i rampljuset än andra. Jag vet iallafall vad jag skulle röstat på om JAG FICK.. *morr*. - Vet ni?vad röstar man på?
Kanske lika bra att jag inte får rösta iår med tanke på hur jämnt det vart i det här testet.
dock inte helt olikt min uppfattning. [här] kan du göra testet.
Önskelista del.. 205?
Som dom flesta av er vet är det inte långt tills jag fyller år och enligt traditionerna är det dags för en liten önskelista att slinka in ungefär nu, vilket innebär att det börjar bli dags för er att samla ihop återbäringen och köpa presenter till mig! :) Tror inte jag behöver göra ett så mycket längre intro än detta så jag drar väl helt enkelt igång..?
Har kollat runt en del på forum osv efter en hårfön eftersom jag aldrig ägt en och det är ju en jävla djungel alltså.. folk har såna krav dessutom! "hej jag vill ha en hårfön som inte sliter på mitt hår, inte tar någon som helst el, den ska inte väga något, vara vit, helst ska den låta lika lite som ett andetag och sen ska den helst inte kosta något heller" Ett tips: spring dig torr istället. Nej, men jag vill att den ska ha långt "huvud". Är väl i princip mitt enda krav. Sen behöver den väl inte låta som en industridammsugare men det är mindre viktigt. En varmt rekommenderad verkar dock vara Babyliss 6632E, så jag får väl lita på det. Finns väl på en massa ställen har jag fått för mig. Kicks, åhléns, hos frisörer typ.
Nog för att jag är ett troget Make up store-fan och tycker deras ögonskuggor är en guldgruva för småsparare men är det någon jag skulle vara otrogen med så är det l8 nybergs 88-palett. Den neutrala. Den heter såklart 88-palett av en anledning och det är på grund av antalet skuggor. Verkar vara högpigmenterade skuggor så det är ju great isåfall. Ligger på 299 kronor tror jag det stog och det känns ju som om jag lika gärna kan ha den till alla neutrala skuggningar i världen och istället om jag känner mig lite crazy en dag kan jag ju köpa en crazy skugga på make up store. Ekonomiskt tänkande är grejen. Paletten finns här: skuggpalett.
Är, som ni vet, en av dessa desperate housewives-fanatiker och har ni hängt med ett tag vet ni att jag både önskat mig (och fått!!) de tre första DVD-boxarna tidigare så det är väl inte mer än logiskt att jag fortsätter det jag dragit igång; nämligen att önska mig både säsong 4 och 5 :) Lär finnas på ROCKS, cdon.com och andra liknande butiker.
Blir det som planerat så verkar det bli att plugga vidare efter gymnasiet, så inför en flytt är det väl inte helt tokigt att önska sig saker till hemgiftN så att säga. Har tidigare fått (och beställt hem) både kastruller, ljusstakar, skålar, muggar och liknande. Men jag behöver mer, mer, mer. Djuptallrikar, bestick, knivar, kökshanddukar, hallmatta, krokar för halsband och jackor, handduksset i lila, grått eller vinrött. Jag skulle till och med bli glad för klädnypor och potatisskalare så brainstorma nu, mina vänner! Gå bananas inne på åhléns och gör en stackars fattig student lite mindre fattig på materiella ting :)
Åååh, alla dessa underbara hårkrämer-mousser-droppar- sprayer som man inte kan få nog av! Dock måste man begränsa sig (särskilt när vi snackar denna självplågar-prisklass) och jag har vaskat fram två eventuella guldkorn i denna djungel. Redkens anti-snap och ett värmeskydd från kerastase. Aldrig testat redken innan så någon gång måste man väl börja :) Både redken och kerastase finns på lyko.se där man kan få hem allt bra mycket billigare än i affär, dessutom supersnabb leverans. Länk till redken. Länk till kerastase.
Okej, jag tar det sista steget och blir super-tjejig av mig. Ser på resten av inlägget att man inte kan undgå att jag faktiskt är en tjej med nästan äckligt tjejiga önskningar så jag löper linan ut. Jag har fallit, som så många andra, för Neulash. Skillnaden på denna produkt och typ resten av världens skönhetsprodukter som lovar och lovar, är väl att detta verkar fungera. Och finns det någon brud i hela världen som tackar nej till längre, tjockare ögonfransar? - säg till mig om ni hittar henne! http://neulash.se/
Behöver nog inte säga så mycket mer än 50-minuters-kursen på make up store. Finns att boka direkt i alla make up stores affärer.
Och slutligen, för att kompensera för den tidigare nämnda önskelistan, så önskar jag mig en ordentlig verktygslåda. Har jag gått en snickarutbildning och lärt mig en massa saker som jag kommer ha användning för både i lägenhet och i hus ska jag väl kunna berätta att jag har ordentliga grejor också. ABSOLUT INTE nå billigt skit från dollar eller rusta. Ska det vara så ska det vara ordentligt, annars får ni behålla skiten. Begär ingen liten egen bärbar verkstad men en verktygslåda med grundverktygen. Ni som har en tanke på detta vet vad jag menar för grejor.
Jag kom på att jag hade glömt en liten en rolig pryl, nämligen kylskåpspoesi! Jag vet inte riktigt vart man kan få tag på dessa men förhoppningsvis i pysselaffärer, Lagerhaus m.m.
Har kollat runt en del på forum osv efter en hårfön eftersom jag aldrig ägt en och det är ju en jävla djungel alltså.. folk har såna krav dessutom! "hej jag vill ha en hårfön som inte sliter på mitt hår, inte tar någon som helst el, den ska inte väga något, vara vit, helst ska den låta lika lite som ett andetag och sen ska den helst inte kosta något heller" Ett tips: spring dig torr istället. Nej, men jag vill att den ska ha långt "huvud". Är väl i princip mitt enda krav. Sen behöver den väl inte låta som en industridammsugare men det är mindre viktigt. En varmt rekommenderad verkar dock vara Babyliss 6632E, så jag får väl lita på det. Finns väl på en massa ställen har jag fått för mig. Kicks, åhléns, hos frisörer typ.
Nog för att jag är ett troget Make up store-fan och tycker deras ögonskuggor är en guldgruva för småsparare men är det någon jag skulle vara otrogen med så är det l8 nybergs 88-palett. Den neutrala. Den heter såklart 88-palett av en anledning och det är på grund av antalet skuggor. Verkar vara högpigmenterade skuggor så det är ju great isåfall. Ligger på 299 kronor tror jag det stog och det känns ju som om jag lika gärna kan ha den till alla neutrala skuggningar i världen och istället om jag känner mig lite crazy en dag kan jag ju köpa en crazy skugga på make up store. Ekonomiskt tänkande är grejen. Paletten finns här: skuggpalett.
Är, som ni vet, en av dessa desperate housewives-fanatiker och har ni hängt med ett tag vet ni att jag både önskat mig (och fått!!) de tre första DVD-boxarna tidigare så det är väl inte mer än logiskt att jag fortsätter det jag dragit igång; nämligen att önska mig både säsong 4 och 5 :) Lär finnas på ROCKS, cdon.com och andra liknande butiker.
Blir det som planerat så verkar det bli att plugga vidare efter gymnasiet, så inför en flytt är det väl inte helt tokigt att önska sig saker till hemgiftN så att säga. Har tidigare fått (och beställt hem) både kastruller, ljusstakar, skålar, muggar och liknande. Men jag behöver mer, mer, mer. Djuptallrikar, bestick, knivar, kökshanddukar, hallmatta, krokar för halsband och jackor, handduksset i lila, grått eller vinrött. Jag skulle till och med bli glad för klädnypor och potatisskalare så brainstorma nu, mina vänner! Gå bananas inne på åhléns och gör en stackars fattig student lite mindre fattig på materiella ting :)Åååh, alla dessa underbara hårkrämer-mousser-droppar- sprayer som man inte kan få nog av! Dock måste man begränsa sig (särskilt när vi snackar denna självplågar-prisklass) och jag har vaskat fram två eventuella guldkorn i denna djungel. Redkens anti-snap och ett värmeskydd från kerastase. Aldrig testat redken innan så någon gång måste man väl börja :) Både redken och kerastase finns på lyko.se där man kan få hem allt bra mycket billigare än i affär, dessutom supersnabb leverans. Länk till redken. Länk till kerastase.
Okej, jag tar det sista steget och blir super-tjejig av mig. Ser på resten av inlägget att man inte kan undgå att jag faktiskt är en tjej med nästan äckligt tjejiga önskningar så jag löper linan ut. Jag har fallit, som så många andra, för Neulash. Skillnaden på denna produkt och typ resten av världens skönhetsprodukter som lovar och lovar, är väl att detta verkar fungera. Och finns det någon brud i hela världen som tackar nej till längre, tjockare ögonfransar? - säg till mig om ni hittar henne! http://neulash.se/
Behöver nog inte säga så mycket mer än 50-minuters-kursen på make up store. Finns att boka direkt i alla make up stores affärer.
Och slutligen, för att kompensera för den tidigare nämnda önskelistan, så önskar jag mig en ordentlig verktygslåda. Har jag gått en snickarutbildning och lärt mig en massa saker som jag kommer ha användning för både i lägenhet och i hus ska jag väl kunna berätta att jag har ordentliga grejor också. ABSOLUT INTE nå billigt skit från dollar eller rusta. Ska det vara så ska det vara ordentligt, annars får ni behålla skiten. Begär ingen liten egen bärbar verkstad men en verktygslåda med grundverktygen. Ni som har en tanke på detta vet vad jag menar för grejor. Jag kom på att jag hade glömt en liten en rolig pryl, nämligen kylskåpspoesi! Jag vet inte riktigt vart man kan få tag på dessa men förhoppningsvis i pysselaffärer, Lagerhaus m.m.
bilfunderingar
Vore det inte värt att skaffa en gul bil för att se alla ungar slå varandra och skrika "gul bil!!" när man åker förbi?
hur tänkte astrid lindgren här?
En snabb fråga bara: Varför finns det en tant som heter Linus-ida i madicken..? transa eller dålig självidentitet?
Ett långt inlägg om ett väldigt viktigt ämne som hamnat lite i skymundan
Ibland undrar man ju vafan det är för fel på brudar som gång på gång tror att dom kan rädda sin pojkvän från t.ex ett missbruk eller aggressionsproblem. Vart kommer den här egenskapen ifrån? Är det modersinstinkterna som pratar eller vad är det frågan om? Har funderat otroligt mycket kring detta då jag har (hade, jag är dumpad för denne otrooolige pojkvän) en nära vän som klivit in i detta träsk. Han har alkoholproblem, är våldsam, har tagit droger, inget jobb, bor hemma, aggressionsproblem och vem går det här ut över? - jo, flickvännen. Det är nu jag funderar över hur FAAN man som tjej kan tillåta detta när hon vet mycket väl hur han är som. Och hon är ju inte direkt ensam. Här är ett litet ihopklipp från en tråd på sidan Stylesearch, där ämnet var "Rädd för din pojkvän?" och ni ser ju själv hur tjejerna svarade:
Alltså för mig är det här totalt ofattbart. Jag skulle aldrig låta någon som helst, hur "underbar" han än var när han var nykter, styra mitt liv på det här sättet. Är det en kille som visar sig vara världens idiot efter en tid tillsammans så är det en sak, då drar man fortare än blixten. Men nog fan har man sina aningar när man börjar lära känna någon om något är såhär pass galet?
Tänker inte gnälla ett dugg på dessa pojkvänner. Dom är redan körda, så det är liksom ingen mening att fortsätta sparka när dom redan ligger i fosterställning och är sköra som glas av rädsla. Är dom så naiva och kanske t.om sjuka kan ingen rädda dom utom dom själva. Vill dom inte, kan ingen hjälpa dom. Och definitivt ingen oskyldig, totalt nertrampad och psykiskt söndersliten liten flickvän som inte kan stå upp för sina egna rättigheter utan låter det här pågå. Dessa människor behöver proffshjälp. Jag kommer dock knappt fram till något angående detta, hur mycket jag än funderar. Kan det vara så att dessa tjejer som tar dessa pojkvänners problem på sina axlar, kan det tänkas att dom fått burit mycket ansvar tidigare i livet och vill göra detta "ogjort" genom att hjälpa ännu en människa? t.ex en missbrukarmorsa och en frånvarande pappa, tjejen är äldre syskonet och får ta ansvar över sina yngre syskon? Det är isåfall människans största problem att vår "grund" läggs när vi är barn. Vi får inte ens ha ett finger med i spelet utan det är våra föräldrar (som vi inte ens fått välja själv =) ) som lägger vår framtid, kan man säga. En galen teori jag har är att det borde finnas mer tester och undersökningar på blivande föräldrar. Tänk hur många oönskade barn det finns, barn till t.ex missbrukare eller föräldrar som helt enkelt skiter i en eller inte älskar sina barn. Eller tonåringar som inte alls är redo, utan blir med barn för att dom slarvat lite och egentligen inte kan ta hand om sitt barn. Är det rättvisa det? Men nu kom jag av mig lite märker jag..
Men om man bara har ett liv, så snälla tänk efter en extra gång och stå upp för dig själv. Du kommer må så mycket bättre och bli en mycket starkare människa om du bryter dig loss från denna manipulativa människa; finns det verkligen någon galen man där ute som är värd att förstöra det för dig då? Är han så snäll när han är nykter att han gärna får bryta ner dig totalt, och det ser inte du som ett problem? Slår han dig av ren kärlek? Slår han dig idag för att imorgon bli en bättre människa? Isolerar han dig från omvärlden, familj, skola och vänner för att du mår bättre av det? En pojkvän som älskar dig respekterar dig för att du är självständig och inte behöver bo som en tumör på honom. Han kanske t o m fascineras av dig för att du har egna intressen och ser upp till dig för att du kan saker som han inte kan, känner människor han inte känner och stolt kan presentera honom för.
Men min fråga till alla tjejer där ute som av någon anledning tror att ert förhållande med denna IDIOT ska bli bättre: Finns det verkligen pojkvänner som är värda att dö för.. ?
Tänker inte gnälla ett dugg på dessa pojkvänner. Dom är redan körda, så det är liksom ingen mening att fortsätta sparka när dom redan ligger i fosterställning och är sköra som glas av rädsla. Är dom så naiva och kanske t.om sjuka kan ingen rädda dom utom dom själva. Vill dom inte, kan ingen hjälpa dom. Och definitivt ingen oskyldig, totalt nertrampad och psykiskt söndersliten liten flickvän som inte kan stå upp för sina egna rättigheter utan låter det här pågå. Dessa människor behöver proffshjälp. Jag kommer dock knappt fram till något angående detta, hur mycket jag än funderar. Kan det vara så att dessa tjejer som tar dessa pojkvänners problem på sina axlar, kan det tänkas att dom fått burit mycket ansvar tidigare i livet och vill göra detta "ogjort" genom att hjälpa ännu en människa? t.ex en missbrukarmorsa och en frånvarande pappa, tjejen är äldre syskonet och får ta ansvar över sina yngre syskon? Det är isåfall människans största problem att vår "grund" läggs när vi är barn. Vi får inte ens ha ett finger med i spelet utan det är våra föräldrar (som vi inte ens fått välja själv =) ) som lägger vår framtid, kan man säga. En galen teori jag har är att det borde finnas mer tester och undersökningar på blivande föräldrar. Tänk hur många oönskade barn det finns, barn till t.ex missbrukare eller föräldrar som helt enkelt skiter i en eller inte älskar sina barn. Eller tonåringar som inte alls är redo, utan blir med barn för att dom slarvat lite och egentligen inte kan ta hand om sitt barn. Är det rättvisa det? Men nu kom jag av mig lite märker jag..
Men om man bara har ett liv, så snälla tänk efter en extra gång och stå upp för dig själv. Du kommer må så mycket bättre och bli en mycket starkare människa om du bryter dig loss från denna manipulativa människa; finns det verkligen någon galen man där ute som är värd att förstöra det för dig då? Är han så snäll när han är nykter att han gärna får bryta ner dig totalt, och det ser inte du som ett problem? Slår han dig av ren kärlek? Slår han dig idag för att imorgon bli en bättre människa? Isolerar han dig från omvärlden, familj, skola och vänner för att du mår bättre av det? En pojkvän som älskar dig respekterar dig för att du är självständig och inte behöver bo som en tumör på honom. Han kanske t o m fascineras av dig för att du har egna intressen och ser upp till dig för att du kan saker som han inte kan, känner människor han inte känner och stolt kan presentera honom för.
Men min fråga till alla tjejer där ute som av någon anledning tror att ert förhållande med denna IDIOT ska bli bättre: Finns det verkligen pojkvänner som är värda att dö för.. ?
drömtydning
Hej på er. Har varit och jobbat idag och därför haft tid att fundera en massa angående min mardröm från imorse. Jag tror man måste fundera över sin livssituation när man får såna konstiga drömmar. För inte alltför längesedan drömde jag om att jag var i Alaska och sprang på en skoterled för att inte vargen som jagade mig skulle kunna ta mig. Helt plötsligt stannade jag, vände mig om och slet upp både över- och underkäken tills dom båda knakade till men eftersom vargen inte dog fick jag dåligt samvete och tog med den till vår stuga, där min närmaste släktkrets satt, så någon kunde skjuta den men ingen hade tid. Vad ska jag tolka det som? Vem är egentligen vargen i mitt liv? Jag kom inte fram till något men jag tycker att min senaste dröm liknar varg-drömmen lite, bortsett från att jag vaknade innan jag hann bryta käkarna av nazisterna som jagade mig. Ingen som är sugen på att diskutera mina drömmar med mig eller har några egna sjuka drömmar att dela med er av?
drömmar om vasastan
Drömmer verkligen hur mycket som helst nuförtiden. Inatt t,ex hade jag apu i stockholm och fick därför sova i blondinbellas gästrum..? Dom bodde stort, ljust, med högt tak och gigantiska soffor. Jag blev även superbra vän med hennes pojkvän Nils och vi gick på ett café där man gatt dricka rödvin till maten. Gillade man inte rödvin fick man en isbit med rödvin. Och våra notor gick verkligen på hur mycket som helst. Hm..
Otrohet - när går man över gränsen?
Jag tänkte sätta igång att prata om alla dessa ämnen jag brinner för och tycker att jag har en åsikt om och tänkte börja med otrohet. Ojoj, ett så stort och känsligt ämne. Det är fortfarande inte helt okej att prata om otrohet år 2010. Varken bögar, otrohet eller självmord. Tycker inte ni att det är konstigt?
Många har nog en åsikt om detta ämne men är den åsikten egentligen så genomtänkt? Nästan alla är emot otrohet, vilket ju är förståeligt med tanke på hur mycket skada det kan göra mot en annan människa och framförallt mot sig själv. Men som sagt, hur mycket har man egentligen funderat på det? Varför är man emot otrohet och var går egentligen gränsen?
Svaret på sista frågan tror jag är väldigt individuellt, självklart och många jag pratat om detta med har svarat "en kyss". Men då tänker jag såhär: är det inte värre om din partner står och håller om en tjej han har känslor för än att ge en klasskompis en skämtsam puss på munnen, helt utan känslor från båda hållen? Det är känslan som räknas tycker jag, just därför kommer jag aldrig kunna vara 100% säker på en eventuell otrohet från min partners sida, om jag inte sett det själv. För det gör man ju. Man ser ju hur kärleksfull en kram är, om det är en äkta kyss eller om de kastar lustfyllda blickar efter varandra. Det kan nog de allra flesta se och därför tycker jag inte att jag kan dra någon konkret gräns vid "du klev precis över otroghets-strecket". Nu får ni inte ta detta fel. Självklart ska inte min pojkvän springa runt och kyssa alla han ser, men det skulle inte vara ett alltför stort problem om det hände. Utan känslor, såklart.
Många skulle nog ta mitt sätt att vara mig själv på, som flirtigt. Jag klandrar ingen för att tycka det, för det är så jag är som person även om jag inte menar något med det, eller ens tänker på det själv. Jag är en social människa som har lätt till skratt och det är nog mitt skämtsamma sätt att prata med folk på, som många skulle placera i facket "flirtande". Jag har absolut inga problem med att ta på människor om ni förstår vad jag menar. Det är där jag känner att jag kan styrka mina åsikter angående känslor som jag tycker måste finnas vid en otrohet. Och det är även vid den här punkten det har blivit mycket tjafs i tidigare relationer. När pojkvännen "ser saker" som jag inte ser finns.
Jag tror ingen av er missat att jag var i Tunisien i oktober 2009. Varför jag tar upp det är för att de hade en helt annan inställning om hur man betedde sig när man pratade med folk. Det var inte ovanligt att en okänd som frågade efter vägen strök en efter armen medans man pratade. De älskade att krama varandra, eller hålla någon i handen när som helst på dygnet och det var inte ovanligt att folk la armen om någon, oavsett om man kände varandra eller inte. När skulle vi svenskar göra såhär? Jag kan erkänna att jag tyckte det var lite obehagligt i början, den närkontakten med en okänd men efter ett par dagar förstog jag att man inte dör av kroppskontakt :) Började även fundera vad det är som gör att vi är så himla rädda att prata med folk vi inte känner, rädda för att röra vid varandra om man inte är vänner och tycka att det är konstigt om folk kramar varandra för mycket. Varför är det såhär? Vad är det som gör oss svenskar så rädda för främlingar?
Oj, nu vart det ett väldigt långt inlägg här men jag tror ni förstår vad jag vill komma fram till. Otrohet är ett väldigt svårt ämne och det finns många synpunkter på det men jag tycker nästan att känslor eller åtrå måste finnas med i bilden. Så är det iallafall för mig. Även om ni - förhoppningsvis - förstår att det inte är okej att hångla runt hur man vill, oavsett varför det händer. Och sen tycker jag vi ska kramas mycket mer än vad vi gör nu, för som sagt: ingen har dött av kroppskontakt :)
Många har nog en åsikt om detta ämne men är den åsikten egentligen så genomtänkt? Nästan alla är emot otrohet, vilket ju är förståeligt med tanke på hur mycket skada det kan göra mot en annan människa och framförallt mot sig själv. Men som sagt, hur mycket har man egentligen funderat på det? Varför är man emot otrohet och var går egentligen gränsen?
Svaret på sista frågan tror jag är väldigt individuellt, självklart och många jag pratat om detta med har svarat "en kyss". Men då tänker jag såhär: är det inte värre om din partner står och håller om en tjej han har känslor för än att ge en klasskompis en skämtsam puss på munnen, helt utan känslor från båda hållen? Det är känslan som räknas tycker jag, just därför kommer jag aldrig kunna vara 100% säker på en eventuell otrohet från min partners sida, om jag inte sett det själv. För det gör man ju. Man ser ju hur kärleksfull en kram är, om det är en äkta kyss eller om de kastar lustfyllda blickar efter varandra. Det kan nog de allra flesta se och därför tycker jag inte att jag kan dra någon konkret gräns vid "du klev precis över otroghets-strecket". Nu får ni inte ta detta fel. Självklart ska inte min pojkvän springa runt och kyssa alla han ser, men det skulle inte vara ett alltför stort problem om det hände. Utan känslor, såklart.
Många skulle nog ta mitt sätt att vara mig själv på, som flirtigt. Jag klandrar ingen för att tycka det, för det är så jag är som person även om jag inte menar något med det, eller ens tänker på det själv. Jag är en social människa som har lätt till skratt och det är nog mitt skämtsamma sätt att prata med folk på, som många skulle placera i facket "flirtande". Jag har absolut inga problem med att ta på människor om ni förstår vad jag menar. Det är där jag känner att jag kan styrka mina åsikter angående känslor som jag tycker måste finnas vid en otrohet. Och det är även vid den här punkten det har blivit mycket tjafs i tidigare relationer. När pojkvännen "ser saker" som jag inte ser finns.
Jag tror ingen av er missat att jag var i Tunisien i oktober 2009. Varför jag tar upp det är för att de hade en helt annan inställning om hur man betedde sig när man pratade med folk. Det var inte ovanligt att en okänd som frågade efter vägen strök en efter armen medans man pratade. De älskade att krama varandra, eller hålla någon i handen när som helst på dygnet och det var inte ovanligt att folk la armen om någon, oavsett om man kände varandra eller inte. När skulle vi svenskar göra såhär? Jag kan erkänna att jag tyckte det var lite obehagligt i början, den närkontakten med en okänd men efter ett par dagar förstog jag att man inte dör av kroppskontakt :) Började även fundera vad det är som gör att vi är så himla rädda att prata med folk vi inte känner, rädda för att röra vid varandra om man inte är vänner och tycka att det är konstigt om folk kramar varandra för mycket. Varför är det såhär? Vad är det som gör oss svenskar så rädda för främlingar?
Oj, nu vart det ett väldigt långt inlägg här men jag tror ni förstår vad jag vill komma fram till. Otrohet är ett väldigt svårt ämne och det finns många synpunkter på det men jag tycker nästan att känslor eller åtrå måste finnas med i bilden. Så är det iallafall för mig. Även om ni - förhoppningsvis - förstår att det inte är okej att hångla runt hur man vill, oavsett varför det händer. Och sen tycker jag vi ska kramas mycket mer än vad vi gör nu, för som sagt: ingen har dött av kroppskontakt :)
Funderingar om att ändra blogginlägg
Nu ska jag vara ärlig med er. Jag vill skriva en blogg jag själv skulle kunna tänka mig att läsa och följa, det har jag sagt förut. Men jag tycker att jag trappat ner på kvalitén på mitt innehåll i inläggen så otroligt den senaste tiden vilket känns så himla tråkigt. Jag skulle vilja skriva en massa saker jag tänker på dagligen och jag tänker faktiskt inte på mat och hår dygnet runt :) .. Även om det är den sidan bloggen visar av mig. Jag är väldigt intresserad av människor och allt som har med människor att göra. Alla frågor liksom jämnställdhet, relationer, tankar&åsikter, experiment och dygnsrytm. Det var kanske dåliga exempel men verkligen allt som har med människan att göra. Det är det här jag har så mycket åsikter om och det är det här jag skulle vilja skriva om och få respons på. Jag skulle vilja ha en dialog med er, få lite kritik eller komplimanger för mina åsikter och idéer. Men på den nivån min blogg ligger på för tillfället så känner jag att jag inte kan det. Jag skulle vilja ventilera med er och få er att lära känna mig lite mer.
Lite kortfattat: Jag skulle vilja skriva om allt som har med partnerskap att göra; otrohet, pedofili, att inte ha en öppen relation med varandra, att gå in i fel relationer, sex, folk som har öppna förhållanden, unga föräldrar, olika sexuella läggningar, skaffa barn med en vän, svartsjuka, våldtäkter, ja ni kan nog hela listan lika bra som mig. Men skulle ni vilja läsa om det och t.o.m ge kommentarer på det jag skulle skriva om?
Mobilfunderingar
Jag, och säkert många andra, har funderat på varför ordet "Mobileo" kommer upp som första och enda förslag när man ska skriva "mobilen" i T9. Någon som har ett bra svar på detta? Och vad är egentligen en mobileo? :)
toaprobs
Haha jag måste bara få undra en sak: Hur tänkte dom när dom inredde den här kundtoaletten..?
Jag vet inte hur långa armar ni har men jag når inte papperet utan att lägga mig i 90 graders vinkel på den här toaletten. Funkar knappt för killar heller.. Den är förresten placerad i en av galleriorna i Sollefteå. Brevid myrgårdens café. (som en liten varning liksom) Hur fan liksom.
Drömtydardags
Det var en konstig natt inatt. Somnade strax efter 23 och vaknade 2:30 av att det tokbubblade i min mage. Som om jag var hungrig och behövde rapa samtidigt som det kom upp bubblor i halsen som inte ville ut genom munnen, hur mycket jag än försökte. Somnade iallafall om och vaknade vid 5 av världens mardröm. Det finns en tjej på facebook som jag och ett par andra pratat med ett tag, men är skeptiska till om hon talar sanning, eller om hon ens finns egentligen. Hon har t.ex sagt att hon ska komma till sverige men att det kommit en massa saker ivägen som bilkrock osv, tänker inte gå in på mer detaljer men hur som helst drömde jag att vi var i samma hus och hon såg inte alls ut som på bilder. Hon hade sjukt litet huvud, fett, stripigt hår och anorektisk kropp. Ju längre drömmen gick, desto galnare blev hon och i slutet av drömmen tänkte hon skjuta alla i huset så jag slog ihjäl henne. Jag vet inte vad den här drömmen betyder men jag är mer intresserad än någonsin av att få träffa henne!
Kent nu & då
Som en del av er vet så har kents musikstil ändrats rätt negativt (tycker jag) dom senaste två albumen. Det har gått från härliga, djupa och lite annorlunda texter med skönt taktfast dunk i bakgrunden. Inte dunk som technodunk, mer som hjärtslagsdunk. Förstår ni mig? Kan visa med ett par musikklipp istället.
Från att gå från det här härliga, djupa, lite dova, klockrena och lite sorgliga..
Till det här.. Jag vet knappt vad det är. Helt annan genre på både ljud
och text. Vad är det här?! .. varken okej eller kent iallafall. Blir mest bara
upprörd när jag hör det. Nu kan dom lika gärna köra all in och bjuda in
Håkan hellström, slipknot och diLeva. Samtidigt. Det är förstört ändå.
förlorade relationer
Är det inte konstigt hur livet kan förändras fort? - Det kan visserligen förändras på många plan men nu tänker jag framförallt på relationer. Tänk på en f.d pojk-/flickvän, en gammal bästa vän eller en granne. Någon som du spenderat flera timmar i veckan med, kanske t o m om dagen. Från att gå till att "vad skulle jag gjort utan den här människan i mitt liv?" till kanske ett "hej" när man ses på stan om ens det. Tänk så mycket relationer man av olika anledningar valt bort, eller tappat. Människor man har så mycket minnen med, kanske levt tillsammans med eller bara skulle kunna skratta med flera timmar. Det är rätt sorgligt om man tänker på det.. vilket jag gör nu.
