Men hej på er smågrisar. Det här trodde ni inte, va? - jag uppdaterar bloggen! Minns knappt hur det kändes att sätta sig ner och pilta ner ett blogginlägg längre, för vilken bloggpaus jag haft! Otroligt tråkig men väldigt välbehövlig för det har hänt en hel del sen jag skrev sist.

Jag har haft regelbunden kontakt med skolkuratorn sen jag gick i åttan, fortsatte hela gymnasiet, hade lite kontakt med BUP alldeles i slutet av andra året på gymnasiet och i vintras kände jag att det var dags att ta kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag har väl alltid varit lite av en känslomänniska som haft mina toppar och dalar i humöret men dom senaste åtta månaderna har varit galna. När det var som jobbigast fick jag gå på mediciner av olika slag. Jag hade nog inte orkat utan dom, ärligt talat. Dom antidepressiva hjälpte mig vissa dagar att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Sömntabletterna hjälpte mig att sova större delen av natten istället för att bara få ett par timmars sömn och dom ångestdämpande hjälpte mig att inte klia sår på min hud pga ångest plus att klara av när ångestattackerna kom som en liten påse över huvudet. Det är inte klokt vad psyket kan göra skada för ens vardag. Jag blev sjukskriven från skolan pga depression, jag har ringt akutsamtal både kvälls- och dagtid till diverse jourmänniskor. Jag hade kvällar jag har minnesluckor ifrån pga för starka doser sobril, jag tog 7 IG i slutbetyg och kommer få gå en stund extra i gymnasiet till hösten men allt det här gör ingenting längre. Det är dåtid för mig för jag mår så mycket bättre nu. Jag tog mig igenom den här livskrisen och det är det enda som betyder något för mig. Jag måste försöka förstå att jag är huvudpersonen i mitt egna liv och leva efter det.

Även om jag inte pratat särskilt detaljerat om det här med någon annan än min fina kontaktperson på psyk, så har ändå dom finaste människorna stannat genom det här. Vissa kanske inte förstog hur allvarligt det var, andra lämnade mig faktiskt för att jag var en för stor problem-klump för dom just då. Men det är verkligen okej för mig. Det var dom som förlorade på det, inte jag. Klart att jag inte är helt återställd men jämför man med det kemikal och irritations-moln jag var under ett halvår mår jag SÅ JÄVLA BRA JUST NU.

Tänker inte säga om jag ska fortsätta blogga eller inte. Jag tycker jag har tappat skrivandet lite, och då försvinner ju charmen med en blogg också även om humorn är det sista som lämnar människan :) Jag tycker bara att ni förtjänar att veta att även om jag gjort lite saker så har jag ändå växt otroligt mycket som person och det här behövde jag verkligen. Både bloggpausen och krisen.

Tack hörni.

På ett sätt känns det som om jag börjat på ett nytt kapitel i mitt liv och på ett annat sätt känns det som om jag stått och stampat på samma ställe ett bra tag nu.. Tuuusen och åter tusen frågor inför hur min höst blir. Ska jag jobba ett tag? - Jag har trots allt fått jobberbjudande och om inte det blir av så finns ändå ställen jag kan extrajobba på. Men samtidigt vill jag fortsätta vara "student" och köra på i den här skoltakten som är. Det känns som om man kan komma av det spåret om man jobbar ett tag och att det kan bli väldigt jobbigt att hoppa tillbaka när man väl börjar. Jag vet inte vad jag vill.

Samtidigt vill jag flytta till en fin lägenhet, inreda med mina egna saker och bara göra hur jag vill varje dag. Jag blir lite nedstämd när folk säger "vad självständig du är!" eller "hur vågar du göra sånadär saker på egen hand?". Varför kan inte jag själv se dom egenskaperna jag verkar ha? Varför kan inte jag märka hur jag är som person och hur jag uppfattas av folk? Jag är så förvirrad. Ibland blir jag väldigt irriterad över att människor inte kan ta eget ansvar över saker som jag ser som självklara. Jag har fått tagit hand om mig själv sen jag var ~13 år och kan inte förstå hur människor överlag är så ansvarslösa och inte vet hur man gör vissa saker.. "jag har aldrig tvättat mina egna kläder" "jag kommer snart, mamma ska bara dammsuga mitt rum".. Vafaaaaan liksom? Och ibland verkar det vara jag som är den där ansvarslösa människan som inte orkar ta tag i sig själv. Jag vet visserligen hur man gör men när ska orken falla in? Jag vet inte vem jag är.

Ibland har jag en väldigt positiv syn på livet. Jag kommer med största sannolikhet att flytta om ett halvår, vad jag än väljer att göra efter studenten. Jag är så glad att jag har världens finaste klasskompisar som alltid får en att garva på lektionerna och var och en är verkligen speciell. Jag vill festa, förnya garderoben och locka håret. Och visst ser man rätt söt ut i den där sminkningen jag valde att lägga idag? Jag har det någorlunda klart för mig vad jag vill bli när jag bli stor och längtar till jag blir gravid. För det tar jag som en självklarhet att jag kan bli. Gravid alltså. Jag vill ordna barnkalas och uppfostra dom på det sätt jag tror är bra. Jag kommer laga underbar mat och köpa nya bokhyllor när jag hittar dom perfekta. Jag kommer även vara en kung på att fickparkera.

Nästa dag, eller nästa timme, är allt svart. Vi är typ 6 miljarder människor på den här planeten, vad spelar min existens för roll egentligen? Hur ska jag få budgeten att räcka till kyckling, lax, kräftstjärtar och parmesan? Jag kan knappt laga makaroner och korv, pytt i panna eller pannkaka! Jag har fyra olika "planer" inför hösten. Hur ska jag veta vilken som blir bäst för mig? Vill inte misslyckas. Vill ha kontroll över livet och mitt liv är allt annat än planerat just nu. Även om jag tycker att jag kan skaffa superbra betyg i skolan så orkar jag inte. Jag vill inte ha det betygsystem vi har nu för det säger ingenting om vad jag kan eller hur jag är som människa. Vill att människor ska se mig för den jag är, inte vad någon skrivit för bokstäver på en dator på ett papper. Opersonligt. Jag tycker alkohol är onödigt, varför ska man ens dricka? Finns ingenting som blir bättre av det. Dessutom kan jag inte gå i högklackat och jag dansar aldrig på krogen. Varför ser jag ut som en idiot, både med eller utan smink? Varför kan jag inte bara se ut som en normal jävla människa någon gång och inte som en liten pojke i ansiktet. Min hy är värre än någonsin. Mitt hår är en konstig färg och håret är för kort för min smak. Vad gör man om det visar sig att jag inte kan bli gravid? Vad finns det att leva för då egentligen? Ärligt talat. Vilket misslyckande i livet det skulle vara. Och om jag nu skulle kunna bli det, skaffar barn och hela den karusellen.. hur gör jag för att orka med dom när det är som allra jobbigast? När man inte sovit mer än två timmar i streck den senaste veckan, för att mina tre ungar har haft magsjuka i etapper, mamma blir grinig och lillebror får skit för det genom att skrika på honom, kanske i onödan. Varför orkar jag inte lägga energi på mitt körkort?! Tänk hur många som har körkort i världen, varför skulle inte jag kunna fixa det? Det känns för stort. Som om jag inte är värd det på något sätt.


Vilket jäkla babbel.. men på ett sätt känns det bra att fått skriva av sig, och på ett annat sätt känns det värre än på länge..

Först ut är två böcker som jag är sugen på. Den ena är Bingo rimérs egna bok "en flickfotografs bekännelser". Och den andra är vinnarrecepten från programmet Halv åtta hos mig - samlat i en bok! Kan tänka mig att det är mycket recept med lamm och pilgrimsmusslor men nog finns det mycket gott också. Ett stort plus för dom fina bilderna! Båda böckerna finns hos adlibris.se men finns säkert i dom flesta fysiska bokhandlar också.

Självklart har jag en stor avdelning med saker jag önskar mig till min flytt. När jag fyllde år fick jag stekpannor och skålar och sen har jag en massa tallrikar, lite kastruller, skålar osv samt att jag köpt till en hel del själv. Men jag vill ha vanliga vardagsglas. Vanliga dricksglas liksom. Sen vill jag även ha gratängformar att göra potatisgratäng, paj och lite lax i god sås osv. Vanliga gratängformar. Ugnsfasta formar överhuvudtaget.

Sen önskar jag mig självklart standardgrejor som ett stort gäng med handdukar i typ grått, mörk- eller mintgrön, vinrött, mörklila eller crémefärgade/gräddvitt. Handdukar och stora badlakan. Sängkläder. Jag har en dubbelsäng så dubbelsängslakan är givet. Påslakan i någon rolig färg eller tuuusentals örngott, haha. Vilken kärring jag är! Det här är ingen önskelista för en 18åring hör jag..

Jag vet inte om jag har någon riktig bästa vän, ingen som jag ringer om det hänt något eller som jag pratar om allt med. Jag är lite som en stängd bok, vill inte släppa in folk och jag är såå kräsen på vad som ska klassas som "en vän". Jag kommer ihåg saker som folk sagt eller gjort som jag tyckt varit fel men som jag kanske inte tagit upp osv. och det hänger alltid kvar som en smutsig liten filt i deras ficka. Jag är långt ifrån perfekt och jag vet faktiskt inte varifrån jag fått min kräsenhet gentemot kompisar men den finns där iallafall. Det är klart att jag har en massa människor jag bryr mig om och som förhoppningsvis bryr sig om mig med men de kommer inte mig så nära inpå livet som två människor gjort. Jag låter inte ens andra komma så nära. Den ena har jag känt i en jäkla massa år nu, jag vet faktiskt inte riktigt när vi träffades. Jag kanske gick i femman/sexan. Någonstans där. Det är ju några år med tanke på att jag går tredje året på gymnasiet nu men nog har vi hunnit med mycket tillsammans också! Den andra har jag varit bekant med sen hösten 2007 då vi faktiskt träffades över ett onlinespel. Han var blyg och jag hade pojkvän så vi började inte snacka ordentligt förrän slutet av juli 2009. Men jag ska inte svamla, jag behöver kanske inte säga mycket mer än Josefine och Rasmus. Dom vet resten.

Är den här typen av inlägg verkligen rolig utan bilder? - Nej. Därför tog jag tillfället i akt och fotade lite av dom saker jag ägnat mig åt här sedan jag kom hem. Vart har jag varit då? Jo, strax innan 7 imorse (!!!!!) traskade jag till Ida i bollsta där vi sedan blev upphämtade av en lärare och åkte till sollefteå. Där var det någon mässa/utställning för niorna som skulle ge dom inspiration till vad dom ska välja för linje nu till våren. Åt frukt och pepparkakor mest hela förmiddagen sen blev det lunch i GBskolans matsal. TUMME UPP för eget salladsbord där inte kikärtor, vinäger, groddar och paprika ligger i samma skål.

Drog därifrån strax innan 13 och for ner på stan istället där jag köpte med mig ingredienser till mitt julgodis, lite julkort som jag skrivit på och ska skicka iväg samt ett suuupersnyggt julpapper för 40 kronor... Ok, jag vet att det var sjukt dyrt men det var hur snyggt som helst! Har jättemånga julpappersrullar men en till skadar aldrig :) (Ugglan i sollefteå har såå mycket fint att välja mellan) Jag är ju estetisk av mig så att slå in julklappar är en favorit och då måste man ha mycket färger att välja mellan!

När jag kom hem började jag att göra julgodis av skumtomtar! Åt en halvhjärtad nachotallrik (innehöll endast nachochips, creme fraiche och tacosås) och slog sedan in ett par paket. Har alldeles för lite kartonger har jag märkt men båda mina syskon fick sina paket inslagna iallafall så jag har kommit en liten bit på vägen. Förutom det här har jag sprungit några varv ner till tvättstugan och slängt i lite maskiner och nyss har jag gjort en till laddning med julgodis.

Samma typ som skumtomtarna, fudge-aktigt, men den här gången med skumbanan-smak samt en liten redigering i receptet. Ska strax ner och hänga upp tvätt och duscha och skära upp skumbanans-fudgen i bitar. Det var min tisdag!

Eftersom det här blivit lite av en matblogg det senaste året så tycker jag egentligen inte att jag behöver lägga upp ett sånthär inlägg men okej, jag kan väl göra det ändå. Det här åt jag idag: en halvhjärtad taco. Halvhjärtad därför att den varken innehåller sallad, guacamole, nötter eller banan, som jag vanligtvis brukar plussa på det här minilasset.

Dag 2 – Min första kärlek
Eric. Min första riktiga pojkvän. Vi var tillsammans från början av 2007 i lite mer än 2 år och med honom upplevde jag väl allt man "behöver" uppleva med en första partner. Både bra och dåligt. Vi är absolut inte ovänner nu och kan snacka ibland både i verkligheten och i "cybervärlden". Jag har aldrig förstått varför många "hatar sina ex" och inte kan tänka sig att fortsätta ha kontakten med någon man brutit med. Man får inte glömma bort dom fina ögonblicken man haft med sina partners som förgyllt ens vardag och fått en att vara pirrig i hela kroppen. För hur mycket man än förnekar att det varit så, så vet båda att det faktiskt var den människan som fick dig att vilja göra dig lite extra fin vissa dagar och Eric var den första jag ville göra mig lite extra fin för :)