På ett sätt känns det som om jag börjat på ett nytt kapitel i mitt liv och på ett annat sätt känns det som om jag stått och stampat på samma ställe ett bra tag nu.. Tuuusen och åter tusen frågor inför hur min höst blir. Ska jag jobba ett tag? - Jag har trots allt fått jobberbjudande och om inte det blir av så finns ändå ställen jag kan extrajobba på. Men samtidigt vill jag fortsätta vara "student" och köra på i den här skoltakten som är. Det känns som om man kan komma av det spåret om man jobbar ett tag och att det kan bli väldigt jobbigt att hoppa tillbaka när man väl börjar. Jag vet inte vad jag vill.

Samtidigt vill jag flytta till en fin lägenhet, inreda med mina egna saker och bara göra hur jag vill varje dag. Jag blir lite nedstämd när folk säger "vad självständig du är!" eller "hur vågar du göra sånadär saker på egen hand?". Varför kan inte jag själv se dom egenskaperna jag verkar ha? Varför kan inte jag märka hur jag är som person och hur jag uppfattas av folk? Jag är så förvirrad. Ibland blir jag väldigt irriterad över att människor inte kan ta eget ansvar över saker som jag ser som självklara. Jag har fått tagit hand om mig själv sen jag var ~13 år och kan inte förstå hur människor överlag är så ansvarslösa och inte vet hur man gör vissa saker.. "jag har aldrig tvättat mina egna kläder" "jag kommer snart, mamma ska bara dammsuga mitt rum".. Vafaaaaan liksom? Och ibland verkar det vara jag som är den där ansvarslösa människan som inte orkar ta tag i sig själv. Jag vet visserligen hur man gör men när ska orken falla in? Jag vet inte vem jag är.

Ibland har jag en väldigt positiv syn på livet. Jag kommer med största sannolikhet att flytta om ett halvår, vad jag än väljer att göra efter studenten. Jag är så glad att jag har världens finaste klasskompisar som alltid får en att garva på lektionerna och var och en är verkligen speciell. Jag vill festa, förnya garderoben och locka håret. Och visst ser man rätt söt ut i den där sminkningen jag valde att lägga idag? Jag har det någorlunda klart för mig vad jag vill bli när jag bli stor och längtar till jag blir gravid. För det tar jag som en självklarhet att jag kan bli. Gravid alltså. Jag vill ordna barnkalas och uppfostra dom på det sätt jag tror är bra. Jag kommer laga underbar mat och köpa nya bokhyllor när jag hittar dom perfekta. Jag kommer även vara en kung på att fickparkera.

Nästa dag, eller nästa timme, är allt svart. Vi är typ 6 miljarder människor på den här planeten, vad spelar min existens för roll egentligen? Hur ska jag få budgeten att räcka till kyckling, lax, kräftstjärtar och parmesan? Jag kan knappt laga makaroner och korv, pytt i panna eller pannkaka! Jag har fyra olika "planer" inför hösten. Hur ska jag veta vilken som blir bäst för mig? Vill inte misslyckas. Vill ha kontroll över livet och mitt liv är allt annat än planerat just nu. Även om jag tycker att jag kan skaffa superbra betyg i skolan så orkar jag inte. Jag vill inte ha det betygsystem vi har nu för det säger ingenting om vad jag kan eller hur jag är som människa. Vill att människor ska se mig för den jag är, inte vad någon skrivit för bokstäver på en dator på ett papper. Opersonligt. Jag tycker alkohol är onödigt, varför ska man ens dricka? Finns ingenting som blir bättre av det. Dessutom kan jag inte gå i högklackat och jag dansar aldrig på krogen. Varför ser jag ut som en idiot, både med eller utan smink? Varför kan jag inte bara se ut som en normal jävla människa någon gång och inte som en liten pojke i ansiktet. Min hy är värre än någonsin. Mitt hår är en konstig färg och håret är för kort för min smak. Vad gör man om det visar sig att jag inte kan bli gravid? Vad finns det att leva för då egentligen? Ärligt talat. Vilket misslyckande i livet det skulle vara. Och om jag nu skulle kunna bli det, skaffar barn och hela den karusellen.. hur gör jag för att orka med dom när det är som allra jobbigast? När man inte sovit mer än två timmar i streck den senaste veckan, för att mina tre ungar har haft magsjuka i etapper, mamma blir grinig och lillebror får skit för det genom att skrika på honom, kanske i onödan. Varför orkar jag inte lägga energi på mitt körkort?! Tänk hur många som har körkort i världen, varför skulle inte jag kunna fixa det? Det känns för stort. Som om jag inte är värd det på något sätt.


Vilket jäkla babbel.. men på ett sätt känns det bra att fått skriva av sig, och på ett annat sätt känns det värre än på länge..