ett halvår senare
Men hej på er smågrisar. Det här trodde ni inte, va? - jag uppdaterar bloggen! Minns knappt hur det kändes att sätta sig ner och pilta ner ett blogginlägg längre, för vilken bloggpaus jag haft! Otroligt tråkig men väldigt välbehövlig för det har hänt en hel del sen jag skrev sist.
Jag har haft regelbunden kontakt med skolkuratorn sen jag gick i åttan, fortsatte hela gymnasiet, hade lite kontakt med BUP alldeles i slutet av andra året på gymnasiet och i vintras kände jag att det var dags att ta kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag har väl alltid varit lite av en känslomänniska som haft mina toppar och dalar i humöret men dom senaste åtta månaderna har varit galna. När det var som jobbigast fick jag gå på mediciner av olika slag. Jag hade nog inte orkat utan dom, ärligt talat. Dom antidepressiva hjälpte mig vissa dagar att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Sömntabletterna hjälpte mig att sova större delen av natten istället för att bara få ett par timmars sömn och dom ångestdämpande hjälpte mig att inte klia sår på min hud pga ångest plus att klara av när ångestattackerna kom som en liten påse över huvudet. Det är inte klokt vad psyket kan göra skada för ens vardag. Jag blev sjukskriven från skolan pga depression, jag har ringt akutsamtal både kvälls- och dagtid till diverse jourmänniskor. Jag hade kvällar jag har minnesluckor ifrån pga för starka doser sobril, jag tog 7 IG i slutbetyg och kommer få gå en stund extra i gymnasiet till hösten men allt det här gör ingenting längre. Det är dåtid för mig för jag mår så mycket bättre nu. Jag tog mig igenom den här livskrisen och det är det enda som betyder något för mig. Jag måste försöka förstå att jag är huvudpersonen i mitt egna liv och leva efter det.
Även om jag inte pratat särskilt detaljerat om det här med någon annan än min fina kontaktperson på psyk, så har ändå dom finaste människorna stannat genom det här. Vissa kanske inte förstog hur allvarligt det var, andra lämnade mig faktiskt för att jag var en för stor problem-klump för dom just då. Men det är verkligen okej för mig. Det var dom som förlorade på det, inte jag. Klart att jag inte är helt återställd men jämför man med det kemikal och irritations-moln jag var under ett halvår mår jag SÅ JÄVLA BRA JUST NU.
Tänker inte säga om jag ska fortsätta blogga eller inte. Jag tycker jag har tappat skrivandet lite, och då försvinner ju charmen med en blogg också även om humorn är det sista som lämnar människan :) Jag tycker bara att ni förtjänar att veta att även om jag gjort lite saker så har jag ändå växt otroligt mycket som person och det här behövde jag verkligen. Både bloggpausen och krisen.
Tack hörni.
Jag har haft regelbunden kontakt med skolkuratorn sen jag gick i åttan, fortsatte hela gymnasiet, hade lite kontakt med BUP alldeles i slutet av andra året på gymnasiet och i vintras kände jag att det var dags att ta kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag har väl alltid varit lite av en känslomänniska som haft mina toppar och dalar i humöret men dom senaste åtta månaderna har varit galna. När det var som jobbigast fick jag gå på mediciner av olika slag. Jag hade nog inte orkat utan dom, ärligt talat. Dom antidepressiva hjälpte mig vissa dagar att överhuvudtaget ta mig upp ur sängen. Sömntabletterna hjälpte mig att sova större delen av natten istället för att bara få ett par timmars sömn och dom ångestdämpande hjälpte mig att inte klia sår på min hud pga ångest plus att klara av när ångestattackerna kom som en liten påse över huvudet. Det är inte klokt vad psyket kan göra skada för ens vardag. Jag blev sjukskriven från skolan pga depression, jag har ringt akutsamtal både kvälls- och dagtid till diverse jourmänniskor. Jag hade kvällar jag har minnesluckor ifrån pga för starka doser sobril, jag tog 7 IG i slutbetyg och kommer få gå en stund extra i gymnasiet till hösten men allt det här gör ingenting längre. Det är dåtid för mig för jag mår så mycket bättre nu. Jag tog mig igenom den här livskrisen och det är det enda som betyder något för mig. Jag måste försöka förstå att jag är huvudpersonen i mitt egna liv och leva efter det.
Även om jag inte pratat särskilt detaljerat om det här med någon annan än min fina kontaktperson på psyk, så har ändå dom finaste människorna stannat genom det här. Vissa kanske inte förstog hur allvarligt det var, andra lämnade mig faktiskt för att jag var en för stor problem-klump för dom just då. Men det är verkligen okej för mig. Det var dom som förlorade på det, inte jag. Klart att jag inte är helt återställd men jämför man med det kemikal och irritations-moln jag var under ett halvår mår jag SÅ JÄVLA BRA JUST NU.
Tänker inte säga om jag ska fortsätta blogga eller inte. Jag tycker jag har tappat skrivandet lite, och då försvinner ju charmen med en blogg också även om humorn är det sista som lämnar människan :) Jag tycker bara att ni förtjänar att veta att även om jag gjort lite saker så har jag ändå växt otroligt mycket som person och det här behövde jag verkligen. Både bloggpausen och krisen.
Tack hörni.
