Jag tänkte sätta igång att prata om alla dessa ämnen jag brinner för och tycker att jag har en åsikt om och tänkte börja med otrohet. Ojoj, ett så stort och känsligt ämne. Det är fortfarande inte helt okej att prata om otrohet år 2010. Varken bögar, otrohet eller självmord. Tycker inte ni att det är konstigt?

Många har nog en åsikt om detta ämne men är den åsikten egentligen så genomtänkt? Nästan alla är emot otrohet, vilket ju är förståeligt med tanke på hur mycket skada det kan göra mot en annan människa och framförallt mot sig själv. Men som sagt, hur mycket har man egentligen funderat på det? Varför är man emot otrohet och var går egentligen gränsen?

Svaret på sista frågan tror jag är väldigt individuellt, självklart och många jag pratat om detta med har svarat "en kyss". Men då tänker jag såhär: är det inte värre om din partner står och håller om en tjej han har känslor för än att ge en klasskompis en skämtsam puss på munnen, helt utan känslor från båda hållen? Det är känslan som räknas tycker jag, just därför kommer jag aldrig kunna vara 100% säker på en eventuell otrohet från min partners sida, om jag inte sett det själv. För det gör man ju. Man ser ju hur kärleksfull en kram är, om det är en äkta kyss eller om de kastar lustfyllda blickar efter varandra. Det kan nog de allra flesta se och därför tycker jag inte att jag kan dra någon konkret gräns vid "du klev precis över otroghets-strecket". Nu får ni inte ta detta fel. Självklart ska inte min pojkvän springa runt och kyssa alla han ser, men det skulle inte vara ett alltför stort problem om det hände. Utan känslor, såklart.

Många skulle nog ta mitt sätt att vara mig själv på, som flirtigt. Jag klandrar ingen för att tycka det, för det är så jag är som person även om jag inte menar något med det, eller ens tänker på det själv. Jag är en social människa som har lätt till skratt och det är nog mitt skämtsamma sätt att prata med folk på, som många skulle placera i  facket "flirtande". Jag har absolut inga problem med att  ta på människor om ni förstår vad jag menar. Det är där jag känner att jag kan styrka mina åsikter angående känslor som jag tycker måste finnas vid en otrohet. Och det är även vid den här punkten det har blivit mycket tjafs i tidigare relationer. När pojkvännen "ser saker" som jag inte ser finns.

Jag tror ingen av er missat att jag var i Tunisien i oktober 2009. Varför jag tar upp det är för att de hade en helt annan inställning om hur man betedde sig när man pratade med folk. Det var inte ovanligt att en okänd som frågade efter vägen strök en efter armen medans man pratade. De älskade att krama varandra, eller hålla någon i handen när som helst på dygnet och det var inte ovanligt att folk la armen om någon, oavsett om man kände varandra eller inte. När skulle vi svenskar göra såhär? Jag kan erkänna att jag tyckte det var lite obehagligt i början, den närkontakten med en okänd men efter ett par dagar förstog jag att man inte dör av kroppskontakt :) Började även fundera vad det är som gör att vi är så himla rädda att prata med folk vi inte känner, rädda för att röra vid varandra om man inte är vänner och tycka att det är konstigt om folk kramar varandra för mycket. Varför är det såhär? Vad är det som gör oss svenskar så rädda för främlingar?

Oj, nu vart det ett väldigt långt inlägg här men jag tror ni förstår vad jag vill komma fram till. Otrohet är ett väldigt svårt ämne och det finns många synpunkter på det men jag tycker nästan att känslor eller åtrå måste finnas med i bilden. Så är det iallafall för mig. Även om ni - förhoppningsvis - förstår att det inte är okej att hångla runt hur man vill, oavsett varför det händer. Och sen tycker jag vi ska kramas mycket mer än vad vi gör nu, för som sagt: ingen har dött av kroppskontakt :)