Jag är ingen människa som ödslar speciellt mycket tid på att ångra mig. Jag är mer en "ja, det var ju synd att jag tatuerade två helt osymmetriska tatueringar på ryggen men nu får vi göra det bästa av situationen" och eftersom jag inte ser dom och det var en ordentlig upplevelse bara i sig så tänker jag inte ta bort dom. För det är faktiskt så jag känner. Nu när jag har bockat av bestående kroppsmålning från min lilla checklista tycker jag att rena kroppar är bland det finaste som finns. Men är det någonting jag vägrar att känna på dödsbädden så är det ångest över att jag inte upplevt saker eller folk anser att jag gjort något på fel sätt. Jag tänker inte vara den som står i ett hörn och ser andras liv flyga förbi medans jag inte kan komma på någonting själv jag gjort i mitt egna, vad är det för liv? Jag kan inte se en enda anledning till att leva för någon annans skull än sin egna.

Jag vill testa äventyr, skaffa mig erfarenheter för livet och uppleva så många kulturer jag bara kan, för jag tror på ödet. Dör jag när jag hoppar fallskärm så var det så det skulle bli men då dog jag iallafall på ett superspännande sätt. För det måste ni väl ändå hålla med om att det låter coolare att "han blev ihjälbiten av en vit tiger" än "han dog i sömnen", även om det sistnämnda må vara bra mycket behagligare.

Förhoppningsvis jag om 20 år