Jag vet inte om jag har någon riktig bästa vän, ingen som jag ringer om det hänt något eller som jag pratar om allt med. Jag är lite som en stängd bok, vill inte släppa in folk och jag är såå kräsen på vad som ska klassas som "en vän". Jag kommer ihåg saker som folk sagt eller gjort som jag tyckt varit fel men som jag kanske inte tagit upp osv. och det hänger alltid kvar som en smutsig liten filt i deras ficka. Jag är långt ifrån perfekt och jag vet faktiskt inte varifrån jag fått min kräsenhet gentemot kompisar men den finns där iallafall. Det är klart att jag har en massa människor jag bryr mig om och som förhoppningsvis bryr sig om mig med men de kommer inte mig så nära inpå livet som två människor gjort. Jag låter inte ens andra komma så nära. Den ena har jag känt i en jäkla massa år nu, jag vet faktiskt inte riktigt när vi träffades. Jag kanske gick i femman/sexan. Någonstans där. Det är ju några år med tanke på att jag går tredje året på gymnasiet nu men nog har vi hunnit med mycket tillsammans också! Den andra har jag varit bekant med sen hösten 2007 då vi faktiskt träffades över ett onlinespel. Han var blyg och jag hade pojkvän så vi började inte snacka ordentligt förrän slutet av juli 2009. Men jag ska inte svamla, jag behöver kanske inte säga mycket mer än Josefine och Rasmus. Dom vet resten.