Missade bussen idag när jag skulle från Vallen ner till skolan så jag fick gå. Påväg ner gick jag ju förbi kyrkan och då tänkte jag att det måste väl vara världens mest känslosamma plats. Tänk er själva hur mycket känslor som cirkulerat mellan dom väggarna t.ex när ett par gifter sig: lycka mellan paret för att man äntligen fått ihop tillräckligt med pengar till bröllopet, kostat på flera tusen på brudklänningen som ändå bara är hyrd och skyhöga klackar man nätt och jämnt kan gå i. Hopp att det ska gå som man planerat. Lova varandra trohet tills döden skiljer de åt, skaffa ett par kids och leva lyckliga i alla sina dagar. Kanske någon av vittnena känner avund för brudgummen är hennes kollega och själv tyckt att dom flirtat lite indirekt. Något litet leende, en blick som dröjt sig kvar en hundradels sekund längre än vanligt och visst kollade han väl in henne den där fredagen hon hade lockat håret?

Vid dop är det nog också en hel del avund inblandat. En ensam man i folkmassan som är steril och mer än allt önskar sig ett eget barn att ta hand om. Två, kritiska, äldre tanter sitter och småskvallrar om att "Hur ska det här gå nu? Hon har ju inte ens ett jobb eller några pengar som rullar in. Det där barnet kommer det bli synd om." Lätt sympatiska ändå.

Behöver jag ens nämna begravningen? - Sorg, som nog kan tala för sig själv. Ensamhet, många äldre som levt tillsammans hur många år som helst "tappar sig själv" när den andre dör. Det brukar inte ta lång tid innan den som blev kvar också dör själv. Av sorg. Ångest, är det begravning av någon som varit med om en olycka t.ex så är det nog lätt att "blame:a" sig själv. Skuldbelägga sig själv att "varför var jag inte där?". Likgiltighet, kan ju helt enkelt bli så att kroppen stänger av sig totalt efter en sån upplevelse. Eller ja, upplevelse och upplevelse. En sån otrolig omställning kanske är mer rätt ord. besvikelse, you name it.