Är precis hemkommen från tandläkarn här i nyland och påväg hem tänkte jag på en sak. Hon jag var hos sa "Det är jobbigt men det är bara att kämpa på". Vadå kämpa på? Säger inte alla vuxna så om precis allt nuförtiden? Det är mycket att tänka på med räls. Får inte äta VAD jag vill, inte HUR jag vill, inte slarva med tandborstning, se till att ingenting hoppar ur "rälsen" osv. I lite mer än två år. Två år är en fasligt lång tid med något man måste göra dagligen som än inte blivit en rutin.

Sen säger alla "Ja.. tolv år i skolan men det är bara att kämpa på" Hur länge ska man inte göra det då? Hur länge orkar en människa "bara kämpa på" egentligen? För måste man kämpa med något, både psykiskt och fysiskt, så är det ju något som är jobbigt för en. Någon som tar mer krafter än det vardagliga. Jag säger inte att jag har det jobbigt i skolan men lider med dom som "bara kämpar på".