Jag mår inte så bra som jag inbillar jag mig att jag gör. Som jag försöker ge ett intryck av att göra, när jag träffat sprillans nytt folk så är jag blyg och tyst, men när det gått ett par dagar börjar min ytliga sida komma fram. Pratar högt, med alla och om allt. Drar asroliga skämt och skrattar högt till dom själv, är alltid glad och så. Väljer man att lära känna mig lite till så blir jag dendär mesiga tjejen. Hon jag var i början; tyst och jävlig men ändå tvärtom. Jag ger folk som jag anser förtjänar en chans och sen när jag börjar prata med någon, lär känna denne lite så förlåter jag den för i stort sett allting om den sårar mig. Jag hatar mig själv bland för att jag är så sjukt förlåtande. Visst, vissa gånger har det lönat sig att jag förlåtit igen, igen och igen. Men i flesta fall ångrar jag att  jag någonsin börjat prata med personen jag tror ska bättra sig. För det är det jag gör; jag tror att jag kan hjälpa folk ur deras problem och att jag kommer få höra uppskattande ord när jag gjort något bra men så är det i stort sett aldrig. Det är nog det jag saknar. Har jag fel umgänge, uppskattar ingen det jag gör eller tror folk helt enkelt att jag inte tar åt mig om dom skulle säga något?