Jag hatar att bråka med dig, älskling..
det blir stora hål i mig och även om jag försöker ignorera, inte bry mig,
så kan jag inte låta bli att ta åt mig av det du&vi säger, fundera på det vi sagt och
undra om det verkligen stämmer

vem mår egentligen bra av sånthär? Jag vet ju inte hur du tänker men jag
känner iallafall mig helt värdelös när det blir såhär.

Lyssnar på arg musik och önskar att du ska skriva till mig.
skriva snälla, små ord som man riktigt tar åt sig av
och som får en att längta sådär jobbigt mycket efter dig..

Usch, kan det inte bli bra bara? ett felfritt förhållande hade väl inte varit helt fel?