Ibland har jag dagar när jag vaknar och inte känner mig som mig själv. När jag vaknar upp likgiltlig på morgonen och helt plötsligt vill bli blond, lyssna på svensk hiphop och äta marabou mjölkchoklad. Jag vet inte varför det blir såhär ibland. Jag vill leva ut och vara mig själv till hundra procent tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan året runt för det är sån jag är. Jag vill inte vara halv-dan. Jag vill vara svart eller vit, av eller på, för det är sån jag är. Jag vill vara supersprallig av positiv energi och vill mer än gärna smitta andra med denna utstrålning eller totalt nedstämd, vilja dö och dra täcket över huvudet. Jag vill veta hur saker och ting ligger till, planera och strukturera i mitt huvud, för det är sån jag är. Jag mår nog inte dåligt dessa dagar heller, jag är varken glad eller ledsen. Känslorna blir för abstrakta för att sätta ord på och sånt gillar inte jag. Blogginläggen och orden blir en enda jäkla sörja också. Det gillar vi inte heller. Men trots det, sitter jag här nu och funderar på hur många tusenlappar det skulle krävas för mig att gå från mörkbrunt till blondt hår (FRISÖRFÄRGAT FÖR BÖVELEN. Jag är inte helt tappad bakom vagnen, haha), lyssnar på någon halvkass hiphoplåt om någon "shorty" och undrar om vi har någon choklad hemma, fastän jag inte är ett dugg sugen.